Fett, chili och citron

Bränd chili hör till en av de maffigare smakerna. I denna snabbmaträtt samsas den med fet olivolja, frisk citron och flyktig aromatisk basilika... Poetisk va? Vi åt den med haricots vertes och ankfettspotatis. Kycklingen med sås blir rätt stark och citronig och det passar perfekt till mycket varma potatisar som just kommit ur ugnen. Munnen blir varm, magen och själen. Comfort food, med sting!

Receptet på kycklingen är snott rätt av från Terence Conrans bok "Kockens trädgård":

Kyckling (från frigående kycklingar iallfall, för att kompensera ev. andra etiska oklarheter i ens konsumtion)
ca 0,5 dl olivolja
1 citron
1-2 starka röda chili
Färska basilikablad

Hetta upp en panna med olivolja på rätt hög värme
Bryn saltade och pepprade kycklingdelar (bröst och lår tog vi) några minuter på varje sida
häll i en hackad röd chili, bryn på
Häll på citron och låt den koka ihop till kycklingen är klar
Häll i basiikablad och servera.

Ankfettspotatis:
Skär potatis av någon (inte så mjölig) sort i trevliga bitar och förkoka dem något.
Ha i rikligt med ankfett och smör i en ungsfast form, dvs kanske 2-3 msk av varje för 2 pers*.
Salta och stek dem på hög värme i ugnen och vänd runt dem då och då så de blir gyllenbruna.

*) Det blir rätt fett detta, och Dellens rekommenderar att man inte äter sån potatis varje dag.

Var får man då tag på ankfett? Om man inte just lagat anka och tagit vara på fettet (det rinner ut ca 0,5-1 l/anka!!) kan man gå till Hötorgshallen där de ibland har i lösvikt. Välsorterade butiker (Cajsa Warg t.ex.) för konserverat ankfett, från Lafitte. 50 spänn ett kap för denna etiskt förkastliga produkt. Dock kanske man kan föra ett liknande resonemang om restprodukt som med marulkslevern, det är för anklevern fransmännen plågar ankorna inte restfettet? Eller?, nån praktisk filosof som kan hjälpa till här?